Bankkontosubventioner vs. finansiell utbildning
Även om standarden för forskning inom ekonomi ibland kan vara plågsamt hög, uppmuntras jag av mycket av den intressanta forskning jag ser från kollegor inom disciplinen. En artikel jag nyligen stötte på av författarna Shawn Cole, Thomas Sampson och Bilal Zia använder (Cole et al. 2011) en randomiserad kontrollerad studie för att studera effekterna av finansiell utbildning och effekterna av ett bankkontosubvention. Detta väckte mitt intresse. Självklart skulle det vara bekvämt om finansiell utbildning var den bästa och enda lösningen för att stärka finansiell inkludering, men min utbildning och mitt kritiska tänkande säger mig att detta aldrig kan vara sant. I det här fallet var det en äldre artikel, men det upphetsar mig att se att andra författare i ekonomilitteraturen tog upp svåra frågor relaterade till finansiell läskunnighet. Vad fann de? Och vilka var begränsningarna och de ytterligare frågorna kopplade till deras resultat?
Författarna studerade den indonesiska kontexten och mätte 3 360 hushåll i 112 byar mellan juli och december 2007, samt ett indiskt urval även taget från nära Ahmedabad, Gujarat. En grupp fick ingen intervention alls (kontroll), en grupp fick erbjudanden om subventionerade bankkonton (behandling 1), en grupp fick grundläggande ekonomisk utbildning (behandling 2), och en grupp fick både erbjudanden om subventionerade bankkonton och grundläggande finansiell utbildning (behandling 3). Författarna avsåg att bedöma hur sannolikt det var att deltagarna skulle ha ett bankkonto efter att ha fått en av behandlingarna.
Författarna finner att finansiell läskunnighet är låg i Indonesien där omkring 52 % av frågorna på ett standardiserat finansiellt läskunnighetstest besvaras korrekt. I Indien svarade individer korrekt på endast 34 % av frågorna om finansiell läskunnighet. Det är svårt att få liknande data från den tidsperioden från USA, men de mest jämförbara data jag lyckats hitta kommer från Financial Literacy Around the World-rapporten som bedömer att USA har 57 % av individer som är finansiellt kompetenta, Indonesien har 32 % av befolkningen som finansiellt kompetenta och Indien som har 24 % av befolkningen som finansiellt kompetent (Klapper et al. 2015).
Kortsiktiga effekter
Med fokus på studien i sig finner författarna att individer som erbjuds ett incitament på 125 000 rupier ökade användningen av bankkonton med cirka 13,7 % i Indien, medan subventionen på 14 US-dollar i Indonesien gav en liknande effekt. Finansiell utbildning i sig ökade inte andelen personer som öppnade ett formellt bankkonto nämnvärt.
Långsiktiga effekter
Författarna finner att bankkonton är klibbiga under en tvåårig uppföljningsperiod, vilket innebär att vissa personer som fått högre initiala bidrag fortsatte att använda formella banktjänster. Andra personer, personer med låg finansiell kunskap, kan dock ha öppnat bankkonton bara för att få subventionen, och därefter aldrig använt sina bankkonton och sedan stängt sina bankkonton.
I grunden är jag inte säker på att jag håller med om författarnas påstådda premiss, nämligen att finansiell utbildning är tänkt att vara ett verktyg för att utvidga "det finansiella systemets djup och bredd." Jag tror att finansiell utbildning, sett ur en banks perspektiv, är ett verktyg som hjälper till att motivera till mer ansvarsfull användning av pengar och kredit, vilket i sin tur kommer att ge bättre resultat för individen och banken. Jag ser detta som en win-win-situation, och jag tycker att författarna är noga med att inte nedvärdera finansiell utbildning som helhet.
Kanske den mest framträdande punkten i artikeln, åtminstone för mig, kommer när författarna säger att "detta resultat har viktiga konsekvenser för önskvärdheten av subventioner som ett verktyg för att utöka finansiell tillgång: ekonomiska incitament i sig kanske inte räcker för att locka obildade hushåll in i det finansiella systemet eftersom dessa hushåll helt enkelt kan göra anspråk på incitamenten utan att faktiskt använda tjänsterna." Detta är en mycket viktig poäng och, kanske ett ämne för en annan dag, stämmer överens med den berömda "Lucas Critique" där Nobelpristagaren Robert Lucas formulerade behovet av att införliva hur individer agerar strategiskt och är framåtblickande i våra ekonomiska modeller och empiriska uppskattningar.
Ur ett ekonomiskt perspektiv är det oerhört viktigt att undersöka den här typen av frågor så att vi kan försöka sätta siffror på fördelarna med att använda subventioner och finansiella utbildningsinsatser. Det är en del av vårt arbetssätt på Dollar Scholars att övervaka, granska, analysera och sammanfatta akademisk litteratur om finansiell utbildning för att bättre kunna leverera tjänster till våra mottagare och för att leverera mer kostnadseffektiva och kostnadseffektiva lösningar för att höja finansiell läskunnighet.
Viktigt är att författarna refererar till finansiell utbildning som relativt dyr. För oss på Dollar Scholars är jag inte säker på att deras kostnad på 17 US dollar per person för utbildning i finansiell läskunnighet verkar rimlig. Vi är ju trots allt ekonomer, och det är vårt jobb att fungera och prestera bra under mycket snäva resursbegränsningar. Om något borde ekonomer veta att pengar och finansiering inte växer på träd!
Referenser
- Cole, Shawn, Thomas Sampson, and Bilal Zia. 2011. “Prices or knowledge? What drives demand for financial services in emerging markets?” The journal of finance 66 (6): 1933–1967.
- Klapper, Leora, Annamaria Lusardi, and Peter van Oudheusden. 2015. Financial Literacy Around the World: Insights from the Standard & Poor’s Ratings Services Global Financial Literacy Survey. Standard & Poor’s Ratings Services. https://gflec.org/wp-content/uploads/2015/11/Finlit_paper_16_F2_singles.pdf.